Andas

Tid

Jag minns inte vad jag drömde i natt
En blandning av sorg och mörker sköljer över mig
som vassa taggar i mina ögon
De fasansfulla ropen väntar på att tystas för alltid
Jag är inte rädd

Mina drömmar är allt jag har
Där kan jag sväva likt en fjäril och springa som
en hjort med solens första strålar slickandes min
sargade kropp

Min älskade står vid grinden och väntar
Jag hör att hon sjunger
Hon sjunger om en värld efter denna så underbar
Utan att röra på läpparna
Ett öga har aldrig skådat något så vackert

Kastanjeträdens grenar i full blom sträcker sig avundsjukt
längs en tyst grusgång
En stilla bris sveper in två själar i kärlekens filt av värme
Det är tyst

Att nudda denna underbara varelse bedövar mina fingrar
Att se hennes blick möta min
Är som att älska med solen

Nu vet jag hur det känns
Hur det känns att vara ett med allting

Det är då jag vill
Att tiden ska stanna

Det är då jag vaknar

Tårar av glas

Vackra, fyllda med kärlek från lyckans källa
Faller till marken
Krossas
För att för evigt flyta i sorgens flod
Och endast ge plats åt
En man, som inte längre andas

Kyla

Det svåraste är kylan
Kristallens form är inte den av snö skapad en kall
natt i december

Mitt hjärta blev inte varmt
Glaciären i bröstet bet sig fast som en hund från
helvetet
Frös mitt blod till is
Knöt min näve hårt
Jag lät mig ledas
Till mitt öde

Det var en kyla som frös ner tanke och förnuft
Beredde plats
Skapade yta
Öppnade dörren på glänt
Vrede steg på

2Du är inte välkommen här2
2Jag är en del av dig sedan lång tid tillbaka
Du kan inte se mig
Känn mig!
Jag kände
Och var förlorad

Min tid i mörkret
I kylan
Stängde mina ögon
Och förbannade det som kallas mänsklighet
Jag var en själens tyrann
Med blodsmak på läpparna
Och hatet som vägvisare

Nattens dvala hade intagit staden
Med endast månen som betraktare
Då vrede
Med ruset som frände
Fick sitt offer
Att ta ett offer

Av två vilddjur
Svarta som målade av kol från de eviga eldarna
Fick bara ett se solen stiga i gryningen
Ett tomt par ögon vilade mot ljuset utan att se
Jag förstod att det snart skulle bli min tur

Rum

De fyra väggarnas sprickor
Är för mig mer bekanta
Än mitt eget ansikte
Där såriga fingrar
Får agera ögon
Och spegla en förlorad mans saknade frihet

Den får de ta
Den har jag givit bort

Att blunda för sanningen
Vore för mig
Ett svek, ett hån
Mot allt jag håller högt

Åh, denna smärta förtjänar ingen!

Man har bestämt

En främling
Med sitt snidade redskap av mörkaste trä
Och en blick
Stöpt av det frusnaste vatten

Har likt en romersk kejsare
Ansett sig ha en makt
En högre stående rätt
Att med ett finger
Besluta människors öde

Jag blev inte rädd
Inte bitter
Inte ledsen
När jag såg tummen falla

Förvåning var min känsla
Kan människan verkligen vara så omänsklig?

De lärda, utsedda av folket
Att ta hand om folket
Kan också
Utplåna folket

Det är inte mig det är synd om
Tänkte jag
När en röst, omedveten om hjärta, förkunnade
Att jag inte är förtjänt av det enda jag har kvar
Det enda som alltid varit mitt
Bara mitt
Tills nu
Mitt liv

Värme

En man av kyrkan
Har talat för stängda öron
Om förlåtelse, botgöring och synd

Den laglösa har syndat
Gjort fel
Lagens arm straffar
Gör rätt
Med det som ögonblicket innan
Kallades synd

En lång korridor
Fotspår som aldrig ville skapas
Dunkelt ljus som brunnit för tusen djupa,
klagande suckar
Händer som tecknar en sista hälsning

Det saknas fåglar
Vingar

Åh, ge dessa människor en chans att värma sig
För mig är det försent
Armar
Ben
Huvud
Ingen rörelse kvar

Min tunga har torkat
Blodet tar en sista resa
Blickar av rädsla, ånger och hat
Möter mina våta ögon
Det är det sista jag ser

Klick

Mänsklighet, varför har du övergivit oss...

J. Ljungh
okt-nov 2000